Första intrycket
Lyfter på omslaget. Känner dess matta yta mot mina fingertoppar och läser Anne Franks dagbok-Den oavkortade originalutgåvan på första sidan. I den stunden borde jag inte känna annat än lycka. Men det gör jag inte. Jag känner rädsla, panik. Vill inte fortsätta vidare, vill inte starta för det är inte rätt tid ännu. Jag tjatar om det i mängder att tiden inte är rätt men när man väntat i sex år blir längtan efter den där magiska upplevelsen enorm, och det blir inte längre bara en bok. Det blir något annat. Något avlägset. Något ouppnåeligt. Jag bläddrar förbi sidorna "om denna bok" och skumläser bara. Låter ögonen fara förbi rader av namn på pseudonymer som jag inte har något som helst intresse i. Dessutom är jag fruktansvärt dålig på att lära mig namn så det är ingen idé att jag ens försöker förstå. Hoppar över den korta historien om hur Annes pappa valde att publicera dagboken efter år av velande och jag kan förstå honom. Det måste vara svårt att se sin dotters innersta tankar gå från just hemligt till så publik. En stor del av hela världens litteratur historia från hans dotters vardag. Skrämmande tanke. Overklig tanke.
Ger mig sedan in i boken på riktigt och läser Annes första inlägg, skrivet den tolfte juni 1942: "Jag hoppas att jag ska kunna anförtro dig allt, så som jag hittills inte anförtrott mig åt någon, och jag hoppas att du ska bli ett stöd för mig." Jag löser raderna ett par gånger till. Suger åt mig orden tills jag nästan kan de utantill, då fortsätter jag vidare. Nästa korta inlägg, ett tillägg hon gjort ett par månader senare när hon fått höra att alla anteckningar gjorde under kriget kan komma att bli jätteviktiga när allt detta är över, hon berättar då att dagboken varit ett stort stöd för henne. Att hon längtar tills hon får chans att skriva ner vad som hänt i dagbokens tomma sidor. Jag läser det ett par gånger också, som för att verkligen förstå att det händer nu. Att det är nu jag börjar. Efter det läser jag på påriktigt. Låter sidorna rinna iväg och låter mig själv drunkna i tankar och känslor och jag måste säga att i början av boken är jag bara helt kall för det är inte alls så som jag tänkt mig. Boken är fel. Den borde inte vara såhär.
Egentligen vet jag inte vad jag hade förväntat mig. Det ÄR ju en dagbok INTE en roman. Det som är skrivet i boken är på riktigt. Antar att jag såg framför mig någon sorts roman baserad på dagboksinläggen. Att det skulle vara en berättelse som slutade/började med Annes egna text, men jag hör själv hur dumt det låtar när jag tänker det. Skjuter undan min besvikelse och fortsätter. Lyckas se boken på ett nytt sätt och börjar gilla det jag läser. Fastnar i Annes sätt att skriva och kan känna igen mig i hennes ordval i saker min gammelmormor brukar säga. Plötsligt har den kalla känslan ersatts av någon som känns som hemma och jag börjar tycka om Anne. Jag gillar henne på riktigt och känner igen mig i texterna hon skriver ner. Hittar en parallell historia till min verklighet och till min gammelmormors uppväxt och vill aldrig slå ihop de där matta bokpärmarna men jag tvingar mig själv. Slår ihop biblioteks boken och lägger den på mitt nattduksbord. Låter den ligga där och bara vara tills det blir dags igen. Tills nästa gång jag öppnar bokpärmarna. Tills nästa gång Annes historia ska bli min. Tills nästa gång.
