Sista inlägget
Sidan 356 närmade sig fortare än jag ville på sluttampen och den sista delen av boken bara rasslade förbi. Jag läste sista inlägget Anne hann med och göra och läser en text om någon som känner att hon hittat hem i sig självt. Anne berättar att hon upptäckt att hon har två sidor, den finare, mjukare sidan som hon nästan aldrig visar för någon och den hårdare, kaxigare sidan som blivit hennes signum. Hon skriver att hon önskade att hon visade sin mjuka sida hela tiden men att det är svårt, när man väl växt in sig i en roll är det svårt att ta sig ur den.
Det Anne skrev i sitt sista inlägg är på något sjukt, obehagligt vis som ett avsked, fast ändå så långt ifrån det man kan komma. Texten är som ett avsked till dagboken men ett steg ut mot verkligheten, som att hon valt att sluta skriva dagbok för att hon inte länge behöver den hjälpen en dagbok kan ge. Just därför känns det extra hemskt att hon bara dagen efter blev tillfångatagen tillsammans med Gårdshusets andra sju boende. "Här slutar Annes dagbok" står det längst ner men jag bönar och ber över att de orden inte stämmer. Hon förtjänar absolut inte det öde hon mötte, hon hade ett helt liv framför sig, hon hade just börjat leva, hon hade nyligen fyllt femton och stod med världen framför sina fötter. Hon såg ett slut på kriget men dog av sjukdom i koncentrationslägret Bergen-Belsen i början av mars, bara en månad innan fångarna blev befriade.
Jag läser desperat igenom sidan som förklarar hur de alla dog. Två av de åtta gömda dog i slutet av 1944 någon månad efter att de anlänt till olika läger. Men Anne, hennes syster Margot, deras mamma, fru van Daan samt Peter van Daan dog alla någon vecka, eller i Peters fall dag, innan befrielsen kom 1945. De snubblade så stenhårt på målsnöret efter flera år av fångenskap. Den enda som lyckas ta sig ut levande är Anne och Margots pappa som blev befriad av ryssar tillsammans med tusentals andra. Han klarade sig undan det öde miljontals människor tvingades möta där ibland hela hans familj. Han överlevde men han var bara halv i själen, precis som alla miljontals anhängare till dessa judar som miste sitt liv på grund av ett gäng maktgalna anti-semitister. Hatet för en annan människa steg dessa människor över huvudet och hindrade miljontals personer som Anne att få växa upp och leva sina liv.
Min kärlek till Anne växte enormt under bokens sista sidor. Jag kunde känna igenom mig själv i det hon skrev, kunde relatera till hennes känslor. Vill vara som hon, vill ha hennes styrka. Tanken på det faktum att hon aldrig fick växa upp, att hon aldrig fick ta världen i sin famn och forma den efter sina åsikter och tankesätt gör mig så frustrerad. Hon hade kunnat blivit något stort Anne Frank, hon HADE blivit något stort men istället får hennes arv spridas över världen genom hennes bok och jag hoppas, jag hoppas, hoppas, hoppas av hela mitt hjärta att boken läses av alla på vår planet för det är den värd. Boken är för viktigt för att gömmas och glömmas.
