Citat och tankar en bit in i boken
En vecka har gått sedan jag läste boken för första gången. En vecka sedan dröm blev verklighet och nu har jag kommit in i boken på ett helt nytt sätt. Har tagit mig förbi Annes vardag och kommit in i delen där hon och hennes familj tvingats flytta till en undangömd bostad. Hon bor med sin pappa Otto Frank, sin mamma Edith Frank samt sin stora syster Margot Frank i vad hon kallar Gårdshuset som är en del av Annes pappas gamla kontor. Gömd bakom en bokhylla fanns outnyttjade lokaler familjen och vänner till familjen kunde bo i och endast fyra utomstående visste att familjerna befann sig där. Till andra sa man att de hade flytt till Belgien i jakt på ett nytt liv, och ingen kom någonsin på tanken att leta i de gamla lokalerna på kontoret. Familjerna var säkra men de levde ett liv i ständig rädsla. Rädslan för att höras för mycket, för att råka dra isär gardinerna när lampan var tänd inomhus, rädslan för att bli upptäckta om de var utomhus, rädslan för att bli sedda av andra tyskar utifrån. Helt enkelt rädslan för att bli hittade.
Den 20:e oktober 1942 har kontoret en man på besök som ska fylla på brandsläckarna. Familjen Frank och familjen van Daan (som bodde i Gårdshuset tillsammans med Annes familj) behöver därför sitta knäpptysta under hela den perioden. När det gått ett bra tag får Anne och hennes pappa uppgiften att ställa sig bakom bokhyllan för att höra när mannen lämnar platsen så de vet när det är fritt fram att börja viska med varandra och röra på sig. Men när mannen verkar vara klar lägger han sin verktyg på, vad Anne och hennes pappa tror är, bokhyllan och börjar dra i den. "Bankandet, slitandet, puffandet och ryckandet bara fortsatte." skriver Anne och medan jag sitter på helspänn och snabbt stressar mig förbi raderna som förklarar händelsen. Jag känner med Anne, känner pulsen sakta öka och vill inte ens tänka på hur de stod där och fasade för sitt liv. Fasade för att allt var på väg att gå sönder, att hela tillvaron skulle spräckas och att verkligheten skulle komma ifatt även dem.
Citat sidan 62: "Handen fortsätter darra, trotts att fasan som vi upplevde är över sedan två timmar" inleder hon sitt dagboksinlägg med den dagen. Tretton år och skrämd från vettet. En rädsla ingen i den åldern ska behöva uppleva. En rädsla ingen någonsin ska behöva uppleva, endast placerad där för att hon var jude och för att det var fel. Ursäkta men va? Vem gav dig rätten att döma, vem gav dig rätten att säga vad som är rätt och fel? Vem gav dig rätten är sära på människa och människa enbart för att vi tror på olika saker? Enbart för att vi stämplar oss själva som jude, kristen, muslim, buddist och så vidare. Ingen gav dig den rätten för den rätten finns inte. Ingen hade rätten att ge Anne den rädslan hon kände där. Ingen hade rätten att sätta sådana djupa spår i människorna som levde då, och absolut ingen gav dig rätten att tvinga familjer lika vanliga som din och min att leva undangömda bara för vi är kristna och det är inte ni. Ingen gav dig den rätten för den rätten finns inte.
