Kvinnosynen i boken
Genom hela boken har något känts fel med hur Anne bemöts av samhället. Sättet hennes föräldrar tilltalar henne och sättet hon skriver om sig själv och sakerna hon upplever. Hon påpekar ett flertal gånger att hon är en tjej som tar för sig och gärna gör sig hörd, men texten jag läser skrivs av någon som blivit tilltryckt och tillrättavisad fler gånger än hon borde. Hon har långt ifrån samma rättigheter som andra och skriver ofta "trotts jag är flicka", vadå trotts att du är flicka? Blir rädd när jag läser hur uppdelad världen var på den tiden, hur lite kvinnor hade att säga till om. Mår dåligt. Blir sjukt förbannad. Vill slå något. Någon. Vill kliva in i boken och skrika på varenda människa närvarande att de ska få tummen ur och göra något. Anne tar emot skitkastning efter skitkastning men hon är ju en fin flicka så hon försvarar sig inte i de flesta fall utan accepterar bara. Låter sin egen familj och familjen van Daan de bor tillsammans med köra över henne med haranger av ord. Hon accepterar sin tilltryckning. Accepterar att hon kanske har fel. Accepterar diskrimineringen.
Kan inte beskriva hur glad jag är över att mycket av det har jobbats bort och att samhället ser annorlunda ut för oss i västvärlden nu idag, men det faktum att livet för många kvinnor än idag ser ut som livet gjorde för Anne kramar om hjärtat och vrider ur det. Skaver inombords något enormt för att det är så fel. Jag blir så frustrerad att ord inte räcker till. Att idealen på många håll fortfarande är att kvinnan ska vara den där tysta utan egen åsikt som lyder mannens minsta vink. Anne skriver på sidan 87 "Jag ska erkänna med en gång att jag inte vill bli det minsta som Margot. Hon är för vek och likgiltig i min smak, hon låter alla prata omkull henne och ger alltid vika. Jag vill vara en smula stadigare i anden! Men teorier av det slaget håller jag för mig själv, de skulle skratta ut mig något rent förfärligt om jag kom dragande med det till försvar." Margot är Annes äldre syster. Favoritdottern bland alla i huset. Hon är "helt enkelt snyggast, gulligast, vackrast och bäst" som Anne skriver på sidan 141. Dispyter mellan Anne och hennes syster sker konstant och det är oftast Anne som blir anklagad för att vara anledningen till problemet främst för att de vuxna är irriterade på att Anne tar så mycket plats och för att den tysta ordentliga dottern, Margot, är så mycket enklare att tycka om. Ingen försöker ens förstå problemen Anne och hennes syster har. Anne bär skulden. För det gör hon alltid.
Självkänslan hos Anne verkar ändå på något vis byggas upp minimalt under bokens gång, kanske för att hon växer och ser världen på ett nytt sätt. Men hon har tur att ha den inre styrkan ändå för det är så många som saknar det. Så många som inte ser en annan väg. Ett annat sätt att leva. Skulle vilja prata med Anne och introducera henne för dagens feminism och starka kvinnosamhälle som sakta byggs upp för oss. Visa henne att det kommer bli bättre och att det hon tänker och känner inte är fel. Måste vara så oerhört svårt att stå som ensam och ung och gå emot fem sex vuxna för att försöka ge sig själv samma rättigheter som de har. Speciellt i ett samhälle där kvinnor inte fick ta någon plats, önskar bara av hela mitt hjärta att Anne hade haft någon på sin sida för hon förtjänar det. Det gör vi alla. Hennes åsikter som på den tiden framstod som egendomliga är en självklarhet för många av oss idag. Anne var absolut en feminist som inte fick möjlighet att skina. Men oj vad hon hade varit stark om möjligheten bara hade getts till henne.
